Två diagnoser
“ PCOS var antagligen en del av mig redan innan jag föddes. Jag tror att jag ärvt anlaget av min mormor, även om ingen kan säga det med säkerhet. När jag fick mens som 12-åring blev blödningarna snabbt rikliga. ”
”Även om jag inte är säker på om jag i framtiden kommer att ha ett parförhållande eller om jag vill ha barn, gör det mig ledsen att veta att syndromet kan göra det svårare att hitta en partner, upprätthålla förhållanden och få barn, även om det inte handlar om att vara dömd till barnlöshet.”
PCOS var antagligen en del av mig redan innan jag föddes. Jag tror att jag ärvt anlaget av min mormor, även om ingen kan säga det med säkerhet. När jag fick mens som 12-åring blev blödningarna snabbt rikliga. Jag minns också ryggvärken: under de värsta dagarna var det obehagligt att sitta på den ryggstödslösa pianopallen.
Sedan slutade mensen plötsligt att komma utan någon särskild orsak. Jag gick hos en gynekolog för första gången när jag var 14 år och problemet började undersökas. Men jag lät inte läkaren göra någon invärtes undersökning. Utifrån en ultraljudsundersökning nämnde läkaren något om cystor på äggstockarna för min mamma, och ordinerade en kur Terolut. Det mest sannolika är att läkaren avsåg polycystiska ovarier och inte cystor.
Tack vare Terolut kom min mens igång igen varje gång den uteblivit under någon period, tills jag som 18-åring började sällskapa med min första pojkvän och började med p-piller. När jag använde p-piller slutade mensen helt. Samtidigt fick jag torra slemhinnor, vilket snart visade sig i form av samlagssmärta. Till sist gjorde det ont så ofta att jag fick panik och musklerna började krampa automatiskt när min pojkvän till exempel rörde vid mina lår. Gynekologen vid studenthälsan fastställde vulvodyni av typen vestibulodyni. Jag reagearde så häftigt på bomullspinnetestet att det inte fanns någon tvekan om diagnosen.
Vulvodynin började behandlas med en medicinsk salva och fysioterapi för bäckenbotten. Jag lärde mig slappna av och kontrollera musklerna i bäckenbotten och vande triggerpunkterna kring slidöppningen gradvis vid beröring. Men om behandlingen lindrade smärtan något, verkade p-pillren förta all min lust – eller så var orsaken till det nästan sexlösa förhållandet den kvarvarande smärtan och det att jag insjuknade i depression och en ångeststörning. Även om vi diskuterade mycket och jag testade minipiller, p-stav och diverse kombinerade hormonella piller för att hitta en lämplig preventivmetod, verkade mig pojkvän ändå tro att avsaknaden av sex i förhållandet berodde på att han inte längre var åtråvärd i mina ögon. Till sist höll inte förhållandet längre och vi gjorde slut efter dryga tre år tillsammans.
Min nästa pojkvän träffade jag praktiskt taget dagen efter uppbrottet. Den här gången funkade sexet: jag hade hittat fungerande p-piller och kanske bidrog också den antidepressiva medicinen till att smärtkänslan höll sig inom det uthärdliga. Även om förhållandet snabbt gick på grund kändes det nu som att vulvodynin gick att hantera. Den fanns men blev alltmer sällan en stötesten för att kunna ha sex.
Samtidigt gick jag snabbt upp i vikt och fick acne. Som tur är räckte det med väldigt lindrig medicinering för att få bukt på acnen, men när jag hos gynekologen förundrade mig över viktuppgången, som till synes hade skett utan särskild orsak eller livsstilsförändringar, kom jag ihåg att det finns något som heter PCOS. I princip visste jag redan att jag led av polycystiskt ovarialsyndrom, men nu fastställdes diagnosen på nytt. Jag blev mer medveten om vad den innebär. Jag började använda p-piller igen, främst på grund av min PCOS, och fick bara mens mellan pillerkartorna om ens då – för det mesta inte alls.
Mest påverkar syndromen mig psykiskt. Jag är inte supersportig av mig, men jag tycker om att röra på mig och äter relativt hälsosam vegetarisk mat – utan PCOS skulle jag troligtvis vara lite smalare än jag är, och därför känns min kropp inte alltid riktigt som min. För en singelkvinna innebär vulvodyni att ett oregelbundet sexliv blir oberäkneligt. Det går aldrig att veta på förhand om det kommer att göra ont just den här gången eller hur mycket, eller om en sexpartner kommer att respektera smärtkänslan.
Även om jag inte är säker på om jag i framtiden kommer att ha ett parförhållande eller om jag vill ha barn, gör det mig ledsen att veta att syndromet kan göra det svårare att hitta en partner, upprätthålla förhållanden och få barn, även om det inte handlar om att vara dömd till barnlöshet. Det känns svårast just nu när jag närmar mig 30 och många vänner har börjat stadga sig och bilda familj. Att vara singel och så att säga leva i otakt med andra skapar ibland känslor av gnagande ensamhet som det är svårt att prata om med dem man har nära.
Fysiskt upplever jag att jag mestadels klarar både PCOS och vulvodynin väl. Under åren har jag ibland använt p-piller och ibland varit utan och vid behov fått igång mensen med Terolut. Vikten verkar ha fastnat där den är och jag har haft hirsutism, men hittills har alla symtom gått att hantera.
‹ Tillbaka till berättelserna