Mitt fantastiska, fruktansvärda arv
“ Jag minns när jag som ung väntade på den första mensen som på solens uppgång – alla andra hade ju redan fått mens. Nu när jag tänker på det många år senare önskar jag att hela menseländet aldrig skulle ha börjat.”
”Trots mitt trista arv är det en stor glädje att ha funnit kamratstöd på nära håll: också min mamma och min yngre syster har endometrios.”
Jag minns när jag som ung väntade på den första mensen som på solens uppgång – alla andra hade ju redan fått mens. Nu när jag tänker på det många år senare önskar jag att hela menseländet aldrig skulle ha börjat.
Den första mensvärken började redan innan jag fick mens. Eftersom jag inte ännu hade fått mens var det ingen som kunde föreställa sig att det skulle ha handlat om något relaterat. Först senare har jag förstått att magsmärtorna jag hade då troligtvis handlade om hormonaktivitet. När jag sedan äntligen fick mens som 16-åring hade jag ofta väldigt ont och blev tvungen att stanna hemma från skolan under mensen. För gymnastikläraren vågade jag sedan säga att jag inte kunde gå till simhallen när jag hade mens, eftersom jag hade lagt märke till att också andra flickor gjorde så. Innan mensen var magen alltid upp och ner och gjorde väldigt ont. Värken kom lite varierande och också mensen var väldigt oregelbunden och riklig. Min mamma haffade mig snart för frånvaro under mensen. Då tog hon upp endometrios och jag hörde för första gången om arvet i vår familj.
Mensvärken behandlades hormonellt med p-piller. Då var jag fortfarande oskuld så jag fick alltid förklara för kompisar varför jag använde p-piller även om jag inte var sexuellt aktiv. När jag närmade mig myndighetsåldern vågade jag för första gången testa att ha sex, men kunde bara konstatera att det inte går – det gjorde för ont. Det gjorde att jag blev lite fobisk och det tog länge innan jag vågade låta någon komma nära. När jag äntligen vågade, blev det klart att smärtan inte begränsade sig till första gången. Endometriosen hade beslutat att göra sex smärtsamt också i framtiden. Turligt nog har mina partner, med ett undantag, varit väldigt förstående.
I arbetslivet har det inte alltid funnits förståelse för de kontinuerliga toalettbesöken. Ibland har jag också råkat på att andra kan titta lite snett eller behandla mig nedlåtande när jag försöker förklara att jag inte kan delta i något på grund av mensont. Ofta får jag frågor om varför jag inte bara tar värkmedicin. När jag var yngre försökte jag dölja smärtan för andra, men senare har jag tagit mod till mig att prata öppnare om saken. Till exempel kan det hända att jag när folk frågar sånt svarar att det man inte själv upplevt kan vara svårt att förstå.
Trots mitt trista arv är det en stor glädje att ha funnit kamratstöd på nära håll: också min mamma och min yngre syster har endometrios. Även bland mina vänner finns det några med endometrios, och vi har kunnat prata om det. Själv var det inte förrän alldeles nyligen jag hittade patientföreningen Korento, och jag har aldrig upplevt att kamratstödsgrupper skulle vara min kanal. Jag agerar ändå gärna själv stödperson eller stödjande axel för andra som kämpar med samma sak. Man ska inte hålla sina problem för sig själv – det finns många av oss som lever och tampas med samma problem! Det är inte heller någon idé att låta sig nedslås, trots att det kan vara svårare att få barn på grund av endometrios, eftersom små mirakel hela tiden sätts till världen. Också min syster är ett bevis på det. Hon fick höra att hon kanske inte kan få barn, men nu är hon mamma till en frisk flicka på 5. Och så har ju vår mamma både endometrios och fyra barn.
‹ Tillbaka till berättelserna